Sprit och livet
Kom just hem, till en tom lägenhet. Mamma o Stig på 40-årskalas o kag har varit på fest, så för tillfället i denna skrivande stund är jag inte full, men en aning lullig kanske. Vet inte riktigt vad det är jag vill ha sagt. Mamma skickade precis ett sms o det verkar som hon inte heller va helt nykter. All denna sprit, ganska otroligt vad den gör med en egentligen. Hur man förändras. Jag menar, i vanliga fall när jag tar bussen ner till stan så är det tyst. Alla sitter där på sina platser, säger inte så mycket. Men så fort det blir helg och mörkret faller så är det fritt fram. Då kommer liksom allt fram som man burit på och man blir helt crazy, och ganska knäppt. Skriker och har sig, sjunger och skrattar högt. Ofta så visar man en sida av sig som är bra, en sida av sig som man egentligen är men inte vågar visa. Och så är det den där pinsamma sidan som tar fram allt det där knbäppa man tänkt på men aldrig jort, just för att det är så knäppt och dumt. Mne när man blir full så kommer det fram.
Min kväll blev berusande trevlig och inget så överdrivet speciell. Träffade några gamla kompisa från förra skolan som jag nästan glömt bort att dom existerade. Sorgligt. Men man kan inte tänka på alla människor som man känt hela dagarna. Fick dock veta att en en kille som jag känt sen jag började ettan o som gick i samma klass som mig ett tag, hans tjej väntar barn, är i sjunde månaden. Jisses, måste vara kämpigt. Tänkt om man vetat det när man var 10 år. Fan vad livet kan bli konstigt ibland. Men det är väl det som gör livet intressant, man vet aldrig vad det kan ta för vändningar. Hela ens vardag kan vändas helt upp-och-ner väldigt fort. Och jag tror inte man ska vara rädd för det, utan hela tiden se saker som utmaningar som går att lösa. Kommer det ett problem så finns det oändligt med lösningar, man måste bara våga ta tag i det. Livet är skitjobbigt ibland. Alltså verkligen skit. Tro inte att jag fått smaka på skiten. När ja var yngre var jag ganska bitter. Många tankar som snurrade runt, kände att det inte fanns någon bra framtid och ett tag funderade jag helt seriöst på att ta livet av mig. kan kännas helt overkligt idag, men då kändes det som det skulle vara det bästa. Men jag har alltid haft människor runt omkring mig som stöttat mig och tyckt om mig. Och när allt är skit och bara känns för jävlit, jaa då får man helt enkelt bita ihop för deras skull, för någon gång, längre fram så blir det bättre, även om det inte känns så. För så länge man lever kommer livet komma med spännande, svåra och roliga överraskningar.
Så ta på vara på livet, älska det så älskar det dig tillbaka. Nu ska jag däcka i sängen framför tvn. Puss på världen.
Min kväll blev berusande trevlig och inget så överdrivet speciell. Träffade några gamla kompisa från förra skolan som jag nästan glömt bort att dom existerade. Sorgligt. Men man kan inte tänka på alla människor som man känt hela dagarna. Fick dock veta att en en kille som jag känt sen jag började ettan o som gick i samma klass som mig ett tag, hans tjej väntar barn, är i sjunde månaden. Jisses, måste vara kämpigt. Tänkt om man vetat det när man var 10 år. Fan vad livet kan bli konstigt ibland. Men det är väl det som gör livet intressant, man vet aldrig vad det kan ta för vändningar. Hela ens vardag kan vändas helt upp-och-ner väldigt fort. Och jag tror inte man ska vara rädd för det, utan hela tiden se saker som utmaningar som går att lösa. Kommer det ett problem så finns det oändligt med lösningar, man måste bara våga ta tag i det. Livet är skitjobbigt ibland. Alltså verkligen skit. Tro inte att jag fått smaka på skiten. När ja var yngre var jag ganska bitter. Många tankar som snurrade runt, kände att det inte fanns någon bra framtid och ett tag funderade jag helt seriöst på att ta livet av mig. kan kännas helt overkligt idag, men då kändes det som det skulle vara det bästa. Men jag har alltid haft människor runt omkring mig som stöttat mig och tyckt om mig. Och när allt är skit och bara känns för jävlit, jaa då får man helt enkelt bita ihop för deras skull, för någon gång, längre fram så blir det bättre, även om det inte känns så. För så länge man lever kommer livet komma med spännande, svåra och roliga överraskningar.
Så ta på vara på livet, älska det så älskar det dig tillbaka. Nu ska jag däcka i sängen framför tvn. Puss på världen.
Okej?
Ibland blir jag bara förvirrad. Säger man något så tycker jag att man borde leva upp till det också, annars blir ju det man säger bara tomma ord som till slut tappar sin betydelse och jag börjar tivla på vad du säger. Om du inte menar det säg det inte då, och menar du det kan du väl visa det. Time for some action! För jag vill inte klaga, så nu är det upp till dig.
Muu...
Det är så jag säger det. Det är liksom tomt och halvt och det enda jag får fram är ett tyst muu...
Filur, stanna upp!
I mitt huvud är det som en liten filur som hoppar runt och springer omkring, fast utan att veta vart den ska. Jag känner att jag har tusen miljoner saker att göra, men jag vet inte vart jag ska börja. Och ska jag vara helt ärlig så kan jag inte riktigt komma på vad det är som ska göras. Alla mina tankar är så gott som fullproppade av UF, Ung Företagare. Att starta detta företag. Tror egentligen inte att det är så jobbigt som jag upplever att det är. Jag menar, i flera år sen min brorsa drev företag inom UF så har jag fått höra från en massa olika håll hur jobbigt det kommer bli, hur mycket det är att göra. Men konstigt nog ha jag (än så länge, peppar peppar) kunnat gå och läga mig innan klockan slagit 23 utan att inte hunnit med en massa grejer. Och det är det som gör mig så stirrig. Det kan väl inte stämma, det måste vara något jag glömt känner jag hela tiden. För det ska ju vara en massa saker att göra, folk att ringa, mail att skriva. Budgetar som ska räknas ut och frakturor som ska betalas. Men så är det ju inte. Har jag missat något. Fast det kan ju vara så också att vi helt enkelt inte kommit igång än. Mycket möjligt, ooh, tänk om allt bara kommer över mig som en tsunami i november någon gång, usch. Men fy mig mig, jag ska inte hålla på att tänka på morgondaganes bekymmer, har nog med dagens på något vis.
Nej, man ska inte hålla på att se en massa bekymmer. Då blir man bara för deppad för att se allt bra som hänt under dagen så här ska jag skriva alla bra grejer som hänt idag så jag fattar att jag behöver inte oroa mig;
* Skaffat två bra kontakter till UF, var av den ena kille kanske kan fixa en gratis hemsida till oss (håller tummarna!)
* Åt toppengod lunch på stan med tjejerna
* Även om jag ligger efter i matten så har jag mindre att ta in idag än vad jag hade igår, det går fram åt, bra där
* ÄNTLIGEN har vi bankkkonto till företaget på g, måste bara få hjälp att fylla i dom.... men det ska gå bra!
Fast jag måste bara komma med dagens oh nej! Pappa kom just in med årets skolfoto som var katastrof! Ja, lite måste man få klaga tycker jag ; )
Nej, man ska inte hålla på att se en massa bekymmer. Då blir man bara för deppad för att se allt bra som hänt under dagen så här ska jag skriva alla bra grejer som hänt idag så jag fattar att jag behöver inte oroa mig;
* Skaffat två bra kontakter till UF, var av den ena kille kanske kan fixa en gratis hemsida till oss (håller tummarna!)
* Åt toppengod lunch på stan med tjejerna
* Även om jag ligger efter i matten så har jag mindre att ta in idag än vad jag hade igår, det går fram åt, bra där
* ÄNTLIGEN har vi bankkkonto till företaget på g, måste bara få hjälp att fylla i dom.... men det ska gå bra!
Fast jag måste bara komma med dagens oh nej! Pappa kom just in med årets skolfoto som var katastrof! Ja, lite måste man få klaga tycker jag ; )
Sluta klanka ner på andra och gör något åt dig själv!
Just nu är jag bara så sjukt jävla fucking arg. Arg på en jävel som helt utan anledning kallar mig orättvis via mail. Jag tyckte att en förening alltid är ute i dålig tid och berättade detta för dem och som svar fick jag ett riktigt argt mail där jag påstås vara otacksam och orättvis. MEN FUCK YOU! Sen är jag på alla människor som aldrig tar egna initativ. Arg på människor som inte kan tänka själva. Arg på andra som tar ut sin olycka på andra.
Och du, va? Vad är det för stil? Ibland fattar jag bara inte hur du tänker. Du ser hur jag gör och så gör du tvärtom. Jag försöker verkligen. Jag ber dig inte offra allt, men nu är som det är så kan du väl överraska lite och försöka göra något extra. KAN NÅGONANNAN ÄN JAG VARA DEN DRIVANDE BARA NÅGON GÅNG?! Och så fort jag försöker hjälpa till och göra något bra så får man ändå bara skit för det. Men ja, jag vet! Jag är bra i skolan men inte fan ska jag behöva må dåligt över det. Fan, precis som det är något fel med att vara bra. Eller snygg för den delan. Folk har en sådan fruktansvärd tendens att så fort de känner sig underlägsna någon hitta fel på den och försöka vända det som de själva egentligen vill ha till något fult. Som jag hörde en tjej på radio igår, P3. Hon snackade om 2 tjejer hon sett på tåget som hon sa så riktigt snygga ut. De hade visst snygga kläder, tillfixat hår, sminkade och en varsin dyr väska. Och den här tjejen som var med i radio sa att hon hörde att de skulle gå på stan och hon kunde inte förstå varför man gjorde sig så snygg bara fr att man skulle på stan. Och så sa hon att dom där 2 tjejerna inte hade gjort det för sin egna skull utan för andras, de som skulle se henne. Hur fan vet hon det? Jag brukar inte vara allt för tillfixad men jag tycker om att känna att jag ser bra ut. Och om jag någon gång fixar mig lite extra och känner mig snygg så gör jag det för min egna skull. Varför började den här tjejen klanka ner på dom där 2 tjejerna på tåget? Ofta så börja folk klanka ner på såna som de är avundsjuka på. Men kan alla bara sluta med det?! Bara för att han eller hon är snyggare än vad du tycker att du är så ha du väl ingen rätt att ge dem dåligt samvete för det. Blä, jag har fått ont i huvudet. Jag orkar egentligen inte bli upprörd över sånt här, jag har inte tid med det. Jag ska vara positiv så jag kan klara av att driva ett framgångsrikt UF-företag under det här året.
Men hallå?!
Okej, det är läskigt när man verkligen tror att vad som än kommer hända så håller dom ihop. Även om det regner grodor. Och så gör dom inte det! Men hallå, ni skrämmer skiten ur mig. Jag vill så gärna hålla ihop, kanske hela universum kan verka för det? Eller hur vad det det stod? "När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld." Det kanske bara handlar om att kämpa lite granna? Oh, jag vill kunna kämpa.
Du är min dröm.
Jag vet, jag är dålig. Ialla fall på att hålla bloggen vid liv, men det ska det bli ändring på. Jag har ju faktsikt en hel del att säga, synd bara att jag är handlingsförlamad. Nu under året ska jag och mina kära vänner starta eget företag. Tanken var först att skriva en bok, men nu satsar vi på att göra en egen hemsida. Håller vi måttet så är tanken att DU (och din mamma!) kommer vilja ha den som startsida och känna att utan den kommer ni inte kunna överleva. Men det visar sig hu det går.
Ännu en gång har tanken på om man kan drömma för mycket hängt över mig. Jag menar, när framtiden kommer och det inte blir som man tänkt, eller drömt, när vet man då om det? Faktum är att just nu lever jag i min dröm, och jag är livrädd för att vakna och att den ska försvinna och aldrig mer komma igen. Okej, jag är skittrött just nu, om 5h och 55min ringer mitt alarm och det är dags att kliva upp. Min skåpsnykel är borta. Jag hann ha den i... 3, 4 dygn. Bra Filippa.
Ännu en gång har tanken på om man kan drömma för mycket hängt över mig. Jag menar, när framtiden kommer och det inte blir som man tänkt, eller drömt, när vet man då om det? Faktum är att just nu lever jag i min dröm, och jag är livrädd för att vakna och att den ska försvinna och aldrig mer komma igen. Okej, jag är skittrött just nu, om 5h och 55min ringer mitt alarm och det är dags att kliva upp. Min skåpsnykel är borta. Jag hann ha den i... 3, 4 dygn. Bra Filippa.
Öland
Sitter på bibblan i Borgholm och har ca. 10min på mig att skriva ett inlägg.Jag börjar bli frisk och livet är påväg att leka igen. Regnet öser ner, men jag har det bra ändå. Det är skönt att vara tillbaka på Öland och träffa alla kompisar. Det är jobb, mängder av glass hela tiden och överallt, middagar, vin och massa mys. Hittills har det varit ganska lugnt då det inte drigt igång på öland än för att regn. Men denna vecka kommer folket med solen och på lördag kommer man dränkas bland kunder då det är Victoriadagen. Kanske hon kikar förbi, om inte så har jag iaf fått sälja glass till Henrik Shyffert och Ebba Hultqvist än så länge.
Lite arg på denna datorn som inte vill med sig så jag kan lägga upp bilder från tiden som gått här på ön. Förra veckan kom Simon ner och ÄNTLIGEN fick vi ses efter nästan tre veckor. Det blev några riktigt mysiga dagar, och en kärleksfull ett årsdag <3
Hmm, ser ut som den ganska unga biblitikarien har en lättare mustasch (stavas det så?) Har också fått nytt mobil nummer, så vill du ha det och inte fått det än så kan du höra av dig till min gamla eller maila mig så får du det. Nu är det bara 40min kvar tills jag börjar jobbar och det är kvällspass idag. Få se om det blir fest ikväll, fanns visst planer på det. Fast min lever alkostrejkar fortfarande. Kan ju berätta att efter jobbet så är man inte så festfräsch ändå, grädde och glass över hela armarna, tillplattat hår efter en liten mössa och allmänt slut. Men vankas det fest så är Filippa alltid redo. Mest ser jag fram emot seglingen som jag kommer kunna följa med på. Ungefär 16 dagar kvar nu! Hoppas sommarvärmen kommit då, för jag har shoppat upp första lönen på sommarplagg som skriker efter att få användas.
Just det! Isabell kanske kommer hit en helg med familjen. Till Isabell: KOM! Saknar dig!
Nu är min tid ute. Ska försöka få upp bilder på bilddagboken så snart jag kan. Puss på er alla, och ut med er och dans soldans!
Lite arg på denna datorn som inte vill med sig så jag kan lägga upp bilder från tiden som gått här på ön. Förra veckan kom Simon ner och ÄNTLIGEN fick vi ses efter nästan tre veckor. Det blev några riktigt mysiga dagar, och en kärleksfull ett årsdag <3
Hmm, ser ut som den ganska unga biblitikarien har en lättare mustasch (stavas det så?) Har också fått nytt mobil nummer, så vill du ha det och inte fått det än så kan du höra av dig till min gamla eller maila mig så får du det. Nu är det bara 40min kvar tills jag börjar jobbar och det är kvällspass idag. Få se om det blir fest ikväll, fanns visst planer på det. Fast min lever alkostrejkar fortfarande. Kan ju berätta att efter jobbet så är man inte så festfräsch ändå, grädde och glass över hela armarna, tillplattat hår efter en liten mössa och allmänt slut. Men vankas det fest så är Filippa alltid redo. Mest ser jag fram emot seglingen som jag kommer kunna följa med på. Ungefär 16 dagar kvar nu! Hoppas sommarvärmen kommit då, för jag har shoppat upp första lönen på sommarplagg som skriker efter att få användas.
Just det! Isabell kanske kommer hit en helg med familjen. Till Isabell: KOM! Saknar dig!
Nu är min tid ute. Ska försöka få upp bilder på bilddagboken så snart jag kan. Puss på er alla, och ut med er och dans soldans!
Sommaruppehåll
Om en timme åker jag till Öland. Ska bli super, eller jag hade väl hoppats på lite mer än super kanske. Körtelfebern gör så att det kommer bli en alkoholfri sommar. Så att det blir en festfri sommar. Eftersom jag har ett jobb att sköta som typ tar död på en när man mår bra så kommer den tid jag inte jobba gå åt till att vila upp mig. Tragiskt! Men mina levervärden är inte så bra. Detsamma gäller mjälten som svävar i fara. För att den inte ska spräckas så är all fysisk ansträngning förbjuden. Toppen.
Men vilar jag och tar det lugnt så kanske jag mår bättre och kan å en tredjedels bra sommar med segling och lite mer liv i augusti om mina levervärden blivit bättre. Det visar sig. Eftersom vi inte har internet hemma på Öland så kommer uppdateringen va sämre än den vart på sistone. Ska försöka komma i kontakt med omvärlden på bibblan. Hoppas ialla fall att även om inte jag får den sommar som jag förväntat mig att alla andra får det bra. För på sommaren kan allt hända! Ta hand om er, puss
Men vilar jag och tar det lugnt så kanske jag mår bättre och kan å en tredjedels bra sommar med segling och lite mer liv i augusti om mina levervärden blivit bättre. Det visar sig. Eftersom vi inte har internet hemma på Öland så kommer uppdateringen va sämre än den vart på sistone. Ska försöka komma i kontakt med omvärlden på bibblan. Hoppas ialla fall att även om inte jag får den sommar som jag förväntat mig att alla andra får det bra. För på sommaren kan allt hända! Ta hand om er, puss
MAD
Kan folk som man inte vill ha att göra med bara sluta lägga sig i?!
Och kan du visa lite mer intresse? You kind of know me
Och kan du visa lite mer intresse? You kind of know me
Överskottsenergi kombinerat med koma?
Tror jag är frisk, eller snart ialla fall. Är så gott som feberfri men såhär trött har jag aldrig varit i hela mitt liv, om man inte räknar med Kornökoman man får efter vart där och sover 22h i sträck.. hmm.. Men ialla fall. Trots denna trötthet jag känner så har jag börjat flytta möbler hit och dit i rummet. Känner väl att jag måste göra något nu när jag piggnat till lite. Imon stundar filmmaraton på internatet, ska bli niiice och komma iväg lite. Fast jag ha fullt upp fram till tors då det bär av till öland, sen segling och förmodligen lite spontana äventyr i augusti så det är en del som ska packas. Nu ska jag fortsätta med min extrem home makeover,
Adios
Adios
Jag är rädd
Det känns inte bra, inte bra alls. Vad som gör det värre är att jag inte kan göra något åt det. Ska jag vara ärlig så gör det mig skiträdd. Rädd att förlora. Det räcker inte med att jag kämpar. För kämpa, det tänker jag göra så länge det går. Finns det något vackrare att kämpa för än kärlek?
Dags att älska med ipren mannen?
Jaha. Där kom min dom. Körtelfeber.
Var hos en läkare i eftermiddags. Var rena mardrömmen att sitta där, huvudet skrek och kroppen ville bara ligga ner, men jag klarade mig ändå. Efter lite tester och och en del väntande berättade den snälla läkaren på ganska dålig svenska att jag skulle ha feber från och till i si sådär tre veckor. Jag bara; What?! TRE VECKOR?! Aah!! Sen fick jag reda på att körtelfeber även kallas kyssjukan eller kissing disease bara för att man smittar via saliv. Men ja! Simon kommer ner om 11 dagar och jag hade verkligen sett fram emot att äntligen få umgås mer än bara en helg ihop. Vi skulle ju ha 2 långa veckor ihop och sådär. Få se hur pigg jag är. Dessutom är all fysisk aktivitet förbjuden! Kan spräcka mjälten annars. För både den och lever kommer bli förstorade. Tror ni att det finns någon medicin, eller vaccin? Naj, det gör det inte. Ät alvedon och ta det lugnt. 38,8 i feber senast jag såg efter, oh yeah. Och jag som har MASSOR i skolan. Bra där. Aja, bättre än hjärhinneinflamation som man kan dö av...
Nu ska jag sova och imon blir det att snällt följa med till öland för att inte lämnas ensam hemma i helgen. Det dumma är bara att dom ska in på IKEA och shoppa kuddar. No way att jag sätter en fot på IKEA i detta tillstånd. Sova, sova, sova! Fast jag måste äta också. Önska jag inte tagit bort köket som fanns i mitt ena rum förut. Skulle vart skönt att slippa släpa sig upp en våning för att fixa lite ner i magen. Ser någon ipren mannen, hälsa honom att jag är på jakt efter honom!
745 dagar kvar till jag kan få tillbaka mitt liv
Vad tänkte jag på? Va? Trodde jag på allvar att allt skulle bli bra? Dom säger att det man ångrar mest är sakerna man aldrig gjorde. Mitt livs misstag hittills var att flytta från Borås. Hur kunde jag vara så dum? Jag fattar inte. Jag visste ju att min och pappas kontakt va kass. Jag visste att jag inte hade några polare här. Men jag tänkte väl fyttar jag så kommer jag att pappa få bättre kontakt och eftersom skolan jag skulle börja på hade internat så skulle jag väl träffa massa nya människor. Jag har aldrig haft svårt för att lära känna nytt folk, jag har liksom alltid vart utåt och haft bra självförtroende. Ända tills jag flyttade hit.
Det senste året har till mesta dels fått mig att må skit. Inget har blivit som jag tänkt mig. Min och pappas kontakt då? Glöm det. Kan inte ens prata med honom i några minuter utan att vi ska bli osams. Skolan var allt annat än jag tänkt mig. Men nu vet jag det. Jag passar inte på en skola med 230 elever. Jag trivs inte att bo i en jävla håla utanför stan dit ingen orkar ta sig för att förbindelserna är kassa och kostar pengar. Det enda som vart riktigt bra är väl Isabell, hon är toppen. Men ändå. Jag ska inte förneka att jag är duktig i skolan och det var en anledning till att jag ville börja på Procivitas. Trodde att dom som gick där skulle vara lite som jag, liksom bry sig om att göra skolgången till något skoj, något bra men ändå satsa på att lära sig grejer. Jag vill inte påstå att jag är nån pluggis som älskar att plugga och att det är det enda jag gör, jag råkar bara har relativt lätt för mig. Det finns nog ingen som förstår hur mycket jag ångrar att jag inte började på entreprenör på Teknis i Borås. Där hade ingen lägre än 295p och det var i Borås. I Borås där jag känner alla. Dom har kul, dom festar. I min skola? Glöm. Jävla torrbollar. Jag orkar inte.
Det är många som säger att gymnsiet är en av dom roligaste tiderna i sitt liv, men jag bara längtar efter att få sluta skiten. Ta studenten och dra. Vet inte vart, men här kan jag inte stanna. Känns som att bo i en jävligt kass värdfamilj, känns som jag står bredvid och tittar på. Jag kan inte prata med min pappa om något. Nu bor i och för sig Victor hemma, men vad ska jag säga till honom? Och Arvid på 5 år, vad förstår han? Så misslyckad och sänkt som jag känt mig detta år önskar jag att ingen får uppleva. Ingen har sagt det, vet inte ens om någon tänkt det, men jag känner mig som en tönt som ingen ser. Vad hände med mig? Hade man jämfört mig nu med den jag var inom mig för ett år sedan skulle vi inte ha mycket gemensamt. Jag tror nästan att flytten hit har gett mig och pappa en ännu sämre relation. Men att flytta tillbaka nu är ju omöjligt. Ett år har gått nu, 13 dagar kvar tills jag går ut ettan. 13 + 365 + 365 det betyder att det är ca: 743 dagar kvar till studenten. Ungefär 745 dagar kvar tills jag kan ta mitt pick och pack och lämna Hovmantorp. Hovmantorp som jag saknade så när jag flyttade som 7 åring. Nu hatar jag stället.
Jag trodde det var bra och satsa allt ibland, men tydligen funkade det inte. Fuck it. När ska jag få mitt liv tillbaka? Om två timmar kör Victor mig till läkaren, för pappa kan ju inte lämna jobbet? Hoppas dom kan ge mig en mirakelkur, jag pallar inte huvudvärk och feber i fler dar.
Jag känner inte igen mig själv.
Det senste året har till mesta dels fått mig att må skit. Inget har blivit som jag tänkt mig. Min och pappas kontakt då? Glöm det. Kan inte ens prata med honom i några minuter utan att vi ska bli osams. Skolan var allt annat än jag tänkt mig. Men nu vet jag det. Jag passar inte på en skola med 230 elever. Jag trivs inte att bo i en jävla håla utanför stan dit ingen orkar ta sig för att förbindelserna är kassa och kostar pengar. Det enda som vart riktigt bra är väl Isabell, hon är toppen. Men ändå. Jag ska inte förneka att jag är duktig i skolan och det var en anledning till att jag ville börja på Procivitas. Trodde att dom som gick där skulle vara lite som jag, liksom bry sig om att göra skolgången till något skoj, något bra men ändå satsa på att lära sig grejer. Jag vill inte påstå att jag är nån pluggis som älskar att plugga och att det är det enda jag gör, jag råkar bara har relativt lätt för mig. Det finns nog ingen som förstår hur mycket jag ångrar att jag inte började på entreprenör på Teknis i Borås. Där hade ingen lägre än 295p och det var i Borås. I Borås där jag känner alla. Dom har kul, dom festar. I min skola? Glöm. Jävla torrbollar. Jag orkar inte.
Det är många som säger att gymnsiet är en av dom roligaste tiderna i sitt liv, men jag bara längtar efter att få sluta skiten. Ta studenten och dra. Vet inte vart, men här kan jag inte stanna. Känns som att bo i en jävligt kass värdfamilj, känns som jag står bredvid och tittar på. Jag kan inte prata med min pappa om något. Nu bor i och för sig Victor hemma, men vad ska jag säga till honom? Och Arvid på 5 år, vad förstår han? Så misslyckad och sänkt som jag känt mig detta år önskar jag att ingen får uppleva. Ingen har sagt det, vet inte ens om någon tänkt det, men jag känner mig som en tönt som ingen ser. Vad hände med mig? Hade man jämfört mig nu med den jag var inom mig för ett år sedan skulle vi inte ha mycket gemensamt. Jag tror nästan att flytten hit har gett mig och pappa en ännu sämre relation. Men att flytta tillbaka nu är ju omöjligt. Ett år har gått nu, 13 dagar kvar tills jag går ut ettan. 13 + 365 + 365 det betyder att det är ca: 743 dagar kvar till studenten. Ungefär 745 dagar kvar tills jag kan ta mitt pick och pack och lämna Hovmantorp. Hovmantorp som jag saknade så när jag flyttade som 7 åring. Nu hatar jag stället.
Jag trodde det var bra och satsa allt ibland, men tydligen funkade det inte. Fuck it. När ska jag få mitt liv tillbaka? Om två timmar kör Victor mig till läkaren, för pappa kan ju inte lämna jobbet? Hoppas dom kan ge mig en mirakelkur, jag pallar inte huvudvärk och feber i fler dar.
Jag känner inte igen mig själv.
Finska horor och böneutrop
Jag mår inte bra. Blä. Lättare släng av feber, ryggont och illamående. Trots detta åkte jag till skolan. Åker man in til stan måste man åka med samma buss hem. Längst bak satt ett gäng pubitala huliganer som skrek, klappade händerna och sjöng om finska horor. Bredvid och framför mig satt ett gäng herrar med utländsk härkomst som hade ett jävla Allah böneutrop på högsta volym som ringsignal. Bussen var fylld och tillsammans delade vi den knappa och mycket varma luften ombord. Yummi! Nu ska jag lägga mig och halvdö i sängen med en flaska Coca Cola och fjärrkontrollen i högsta hugg. Hoppas på att somna.
Tro det eller ej
Men jo.
1 januari trodde jag att jag aldrig skulle äta romerska bågar med apelsinsmak igen. Hade då på morgonen tävling med Simon vem som kunde få in flest i munnen (blev drygt 30). Blev lätt överdoserat och jag kände att jag aldrig igen skulle klara av att äta såna igen. Men nu sitter jag här och smaskar igen!
"No more romerska bågar idag, tack!"
1 januari trodde jag att jag aldrig skulle äta romerska bågar med apelsinsmak igen. Hade då på morgonen tävling med Simon vem som kunde få in flest i munnen (blev drygt 30). Blev lätt överdoserat och jag kände att jag aldrig igen skulle klara av att äta såna igen. Men nu sitter jag här och smaskar igen!
"No more romerska bågar idag, tack!"
Jag är så lycklig
Faktikst.
Jag är hemma hos mamma i Borås. Efter att ha bott med mamma hela livet men sedan flytta från henne så är det skönt att komma hem till henne och liksom bara vara. Det är skönt att lalla runt i sunkiga byxor, slöa i soffan och äta choklad ihop. Många i min ålder ser det som ett måste att vara ute varje helg. Det blir som ett måste som stressar en att man måste vara ute och festa, vara full varje helg. Men vad är det för fel att bara vara hemma och göra nada? Jag menar, jag tycker om min mamma och vill vara med henne. Att inte hela tiden vara som alla andra. Jag har varit rotlös hela det här läsåret och försökt hitta mig själv. Det har varit tufft och allt har varit upp och ner. Men nu börjar jag hitta tillbaka. Jag har aldrig brytt mig om vad andra tycker, men sedan i höstas har jag inte varit mig själv. Men jag att jag är påväg att bli starkare nu. Jag vill vara hemma ikväll och jag tycker om det. Punkt slut.
Även om mina känslor var lite jobbiga för ett tag sen så gick det över. När det handlar om något eller någon man verkligen tycker om så är det värt att kämpa. Som min kompis Sanna i Stockholm. Vi har vart riktigt bra kompisar nu i snart 2 år, och det trots att vi ses så sällan. Jag tror jag börjar bli van vid att ha det så. Jag menar, skilda föräldrar, kompisar spridda över halva landet och distansförhållande.
Här om dagen så frågade Steffi min klass mig om jag fortfarande var ihop med Simon, och när hon fick höra att jag var det så kunde hon inte förstå hur vi lyckats hålla ihop i över 10 månader. Sen frågade hon om vi aldrig bråkar, och faktum är svarade jag, att han och jag aldrig haft ett gräl, aldrig varit osams eller bråkat. Bortsett från att vi ses så sällan så har vi det nog perfekt. Vi har båda mycket för oss, men klarar ändå av att ge varandra den frihet man behöver. Tror det bidrar till min lycka, att jag kan känna mig så trygg i det vi har. Men visst önskar jag att vi skulle kunna dela mer av det vardagliga tillsammans. Det är ändå så mycket man går miste om när man bor så långt ifrån varandra. Det gör faktikst ont när jag tänker på att jag inte kommer vara där när han springer ut på sin student.
Nu ska jag ta och gosa ner mig under täcket med min bok och läsa. Haft en redig slappisdag. Inte varit ute mer än då jag gick ner till ICA och köpte vindruvor. Så nu är det knappt 12h sen jag klev upp och jag känner hur sängen saknar mig. Imon ska jag träffa Rebecca och eventuellt Julia. Viktigt att hålla konatkten med sina gamla polare!
Det kunde varit värre, lek med livet och sov gott!
Jag är hemma hos mamma i Borås. Efter att ha bott med mamma hela livet men sedan flytta från henne så är det skönt att komma hem till henne och liksom bara vara. Det är skönt att lalla runt i sunkiga byxor, slöa i soffan och äta choklad ihop. Många i min ålder ser det som ett måste att vara ute varje helg. Det blir som ett måste som stressar en att man måste vara ute och festa, vara full varje helg. Men vad är det för fel att bara vara hemma och göra nada? Jag menar, jag tycker om min mamma och vill vara med henne. Att inte hela tiden vara som alla andra. Jag har varit rotlös hela det här läsåret och försökt hitta mig själv. Det har varit tufft och allt har varit upp och ner. Men nu börjar jag hitta tillbaka. Jag har aldrig brytt mig om vad andra tycker, men sedan i höstas har jag inte varit mig själv. Men jag att jag är påväg att bli starkare nu. Jag vill vara hemma ikväll och jag tycker om det. Punkt slut.
Även om mina känslor var lite jobbiga för ett tag sen så gick det över. När det handlar om något eller någon man verkligen tycker om så är det värt att kämpa. Som min kompis Sanna i Stockholm. Vi har vart riktigt bra kompisar nu i snart 2 år, och det trots att vi ses så sällan. Jag tror jag börjar bli van vid att ha det så. Jag menar, skilda föräldrar, kompisar spridda över halva landet och distansförhållande.
Här om dagen så frågade Steffi min klass mig om jag fortfarande var ihop med Simon, och när hon fick höra att jag var det så kunde hon inte förstå hur vi lyckats hålla ihop i över 10 månader. Sen frågade hon om vi aldrig bråkar, och faktum är svarade jag, att han och jag aldrig haft ett gräl, aldrig varit osams eller bråkat. Bortsett från att vi ses så sällan så har vi det nog perfekt. Vi har båda mycket för oss, men klarar ändå av att ge varandra den frihet man behöver. Tror det bidrar till min lycka, att jag kan känna mig så trygg i det vi har. Men visst önskar jag att vi skulle kunna dela mer av det vardagliga tillsammans. Det är ändå så mycket man går miste om när man bor så långt ifrån varandra. Det gör faktikst ont när jag tänker på att jag inte kommer vara där när han springer ut på sin student.
Nu ska jag ta och gosa ner mig under täcket med min bok och läsa. Haft en redig slappisdag. Inte varit ute mer än då jag gick ner till ICA och köpte vindruvor. Så nu är det knappt 12h sen jag klev upp och jag känner hur sängen saknar mig. Imon ska jag träffa Rebecca och eventuellt Julia. Viktigt att hålla konatkten med sina gamla polare!
Det kunde varit värre, lek med livet och sov gott!
Förresten...
Jag älskar mörk choklad med hallon ♥
FRÄLS MIG MED MUSIK, tack!
Jag tycker verkligen om musik, men jag saknar energi. Detta gör att jag är ganska lat av mig och aldrig orkar ladda ner musik, spana nya skön musik, trots att jag älskar små okända band. Så alla musik genier som har koll, delge er av lite skönt gung inför sommaren, tack!
Just nu diggar jag;
The Fray
The Game
Snoop Dogg
Lostprophets
Arctic Monkeys
The Fratellis
The Bravery och
I'm from Barcelona
Nu ska jag vara snäll mot mamma och fixa disken, puss på er
Filippa
Just nu diggar jag;
The Fray
The Game
Snoop Dogg
Lostprophets
Arctic Monkeys
The Fratellis
The Bravery och
I'm from Barcelona
Nu ska jag vara snäll mot mamma och fixa disken, puss på er
Filippa
