Filippas värld

Vad tänkte jag på? Va? Trodde jag på allvar att allt skulle bli bra? Dom säger att det man ångrar mest är sakerna man aldrig gjorde. Mitt livs misstag hittills var att flytta från Borås. Hur kunde jag vara så dum? Jag fattar inte. Jag visste ju att min och pappas kontakt va kass. Jag visste att jag inte hade några polare här. Men jag tänkte väl fyttar jag så kommer jag att pappa få bättre kontakt och eftersom skolan jag skulle börja på hade internat så skulle jag väl träffa massa nya människor. Jag har aldrig haft svårt för att lära känna nytt folk, jag har liksom alltid vart utåt och haft bra självförtroende. Ända tills jag flyttade hit.

Det senste året har till mesta dels fått mig att må skit. Inget har blivit som jag tänkt mig. Min och pappas kontakt då? Glöm det. Kan inte ens prata med honom i några minuter utan att vi ska bli osams. Skolan var allt annat än jag tänkt mig. Men nu vet jag det. Jag passar inte på en skola med 230 elever. Jag trivs inte att bo i en jävla håla utanför stan dit ingen orkar ta sig för att förbindelserna är kassa och kostar pengar. Det enda som vart riktigt bra är väl Isabell, hon är toppen. Men ändå. Jag ska inte förneka att jag är duktig i skolan och det var en anledning till att jag ville börja på Procivitas. Trodde att dom som gick där skulle vara lite som jag, liksom bry sig om att göra skolgången till något skoj, något bra men ändå satsa på att lära sig grejer. Jag vill inte påstå att jag är nån pluggis som älskar att plugga och att det är det enda jag gör, jag råkar bara har relativt lätt för mig. Det finns nog ingen som förstår hur mycket jag ångrar att jag inte började på entreprenör på  Teknis i Borås. Där hade ingen lägre än 295p och det var i Borås. I Borås där jag känner alla. Dom har kul, dom festar. I min skola? Glöm. Jävla torrbollar. Jag orkar inte.

Det är många som säger att gymnsiet är en av dom roligaste tiderna i sitt liv, men jag bara längtar efter att få sluta skiten. Ta studenten och dra. Vet inte vart, men här kan jag inte stanna. Känns som att bo i en jävligt kass värdfamilj, känns som jag står bredvid och tittar på. Jag kan inte prata med min pappa om något. Nu bor i och för sig Victor hemma, men vad ska jag säga till honom? Och Arvid på 5 år, vad förstår han? Så misslyckad och sänkt som jag känt mig detta år önskar jag att ingen får uppleva. Ingen har sagt det, vet inte ens om någon tänkt det, men jag känner mig som en tönt som ingen ser. Vad hände med mig? Hade man jämfört mig nu med den jag var inom mig för ett år sedan skulle vi inte ha mycket gemensamt. Jag tror nästan att flytten hit har gett mig och pappa en ännu sämre relation. Men att flytta tillbaka nu är ju omöjligt. Ett år har gått nu, 13 dagar kvar tills jag går ut ettan. 13 + 365 + 365 det betyder att det är ca: 743 dagar kvar till studenten. Ungefär 745 dagar kvar tills jag kan ta mitt pick och pack och lämna Hovmantorp. Hovmantorp som jag saknade så när jag flyttade som 7 åring. Nu hatar jag stället.

Jag trodde det var bra och satsa allt ibland, men tydligen funkade det inte. Fuck it. När ska jag få mitt liv tillbaka? Om två timmar kör Victor mig till läkaren, för pappa kan ju inte lämna jobbet? Hoppas dom kan ge mig en mirakelkur, jag pallar inte huvudvärk och feber i fler dar.

Jag känner inte igen mig själv.