Filippas värld

Sitter och ser över min s.k budget. Vet inte om man kan kalla det budget. Jag menar, i en sådan ska det väl finnas pengar, men det finns det inte i min trots att jag jobbar extra. Det är inte klokt! Det finns inget som är så dyrt som distansförhållande. Snälla människor, tips, är du inte miljonär och en sådan som vill kunna ha råd att köpa nya kläder, fika och annat som hör vardagen till så ska du inte bli ihop med någon där det innebär att resa. Det är som ett stort svart hål som SLUKAR ens pengar! Som sagt, det är inte klokt. Tragiskt, men vad ska jag gör? Kanske var dumt att åka till fjällen.. Hade jag inte haft ett lån på 3000, TRETUSEN, kronor så hade det väl varit enklare. Fan.. Men det är väl försent att tänka på nu. Få försöka komma ihåg hur härlig veckan med Simon var och att det är värt att inte kunna köpa något till mig själv förrän, slutet av juli kanske...

Men det är inte roligt, inte roligt när man drömmer om nya kläder och skor....

Uppdatering, del fyra;

Bravo Filippa. Jag måste bara ge mig själv lite beröm för att jag faktikst lyckats komma en bit på vägen med min samhällsuppsats. Ja, jag har ialla fall gjort en tankekarta... Det är nu 50 minu´ter kvar till 100 Höjdare börjar, och jag ska upp och tigga hos pappa om han vill hjälpa mig att sätta in en boxer på mitt rum, så jag kan se programmet i sängen bland alla mina älskade, mjuka, fluffiga kuddar. Ja, jag är lätt besatt av dom.

Uppdatering, del tre;

Nu vet jag vad det ska skrivas om. Valmäjligteheter. 
Dessutom så skulle det uppskattas om det finns någon som kan hjälpa mig ladda ner The Tyde's album; Three's Co. och Eric James & The New Century. Letat, men nu ska jag skärpa mig och lämna datorn i fred. Förresten bara, jag nämnde för Annica, my stepmother, att mina höfter svällt och att alla byxer nu smiter åt lite extra. Jaha ja förklarade hon att så bli det i slutet av pubeterten. Och jag bara kände hur klimakteriet häckar bakom krönet...

Uppdatering, del två;

Just som jag verkligen satt mig, tagit fram block och penna för att komma på en socialt problem att skriva fyra sidor om ringer halvbrorsans tjej och ber mig,lätt desperat på rösten, att gå ut med hennes hund. Jag vet inte om jag borde bli glad eller förkrossad över att mitt påbörjande av studierna skjuts upp ytterligare. Men en viss lättnad kände jag ändå när jag traskade ut i duggregnet med hunden.

Dagens första uppdatering:

Just hemkommen från skolan. Vad ska jag göra, vart börjar man plugga när man har MASSOR att göra och ännu mer utanför skolan att tänka på? När blev mitt liv såhär? Fönstret är öppet och jag hör fiskmåsarnas skri och fåglarnas kvitter, låt det bli sommarlov snart!

Förra veckan tog det emot att leva. det var fullt upp med plugget, delvis, och när det inte var det så sa mitt huvud upp sig. I onsdags kändes det som mina hjärnhalvor höll på och svälla och smärtan var tillräcklig för att lilla jag inte klarade av att leva så mycket den dagen. Mycket mystikst, men jag skyller allt på Isabell som smittade pigga Mig i skolan.

Annars har det säkert hänt en hel del, men mitt minne förtränger det mesta. Helgen tillbringades ialla fall hos mormor. Härligt att komma hem till henne där det är som vanligt. Äta mormors goda mat, ligga och dega i soffan, gå till affären och köpa potatis som dom redan plockat iordning åt mormor. Mysigt litet samhälle utanför Lammhult. Ja, en vanligt miniort i småland. Jag, mamma och Victor lekte trädgårdstomtar. Hjälpte mormor med trädgården, rensade landet, plockade grenar, krattade och höll på. Mysmys. Men en tanke som hela tiden liksom häde över mig var hur det lilla samhället kommer se ut om 50 år. Kommer det bo kvar några där? Vad kommer ha hänt med sågverkat, byns hjärta. Det har inte riktigt varit som vanligt sen morfar dog för snart 9 år sedan. Mormor börjar få problem mad axlarna och klarar för tillfället intelängre av att köra bil. Man blir lite låg när man ser en av sina gamlingar bli sämre och äldre. Hon verkar lite ensam, och jag kan inte låta bli och tänka på hur det kommer bli för mig? Ja, jag vet inte... Känns skönt att ha hjälp henne i helgen ialla fall.

Nu är jag back in Hovmantorp och kan inte låta bli att LÄNGTA TILL HELGEN! Pratade just med my lover Majja. Pinglan som förgyllde lite för mig under högstadiet. Sedan jag flyttade till Hovmantorp och hon till Strömsund (90 fucking mil rakt norr ut) så har det varit ont om träffar, men till helgen så kommer hon till Borås! Yahoo! På fredag bär det av till Borås för att träffa Simon. Det ska träffas gamla polare och med tanke på att det är valborg och att jag ska träffa Majja så kommer nog det supas till. Usch vilket hemsk uttryck, men faktikst. Ni som inte sett mig och Majja in action förstår inte vilka äventyr och totala floppar som inträffar. Finns mycket som skulle kunna berättas, men som förblir vackra (okej, kanske inte vackra, men extremt galna, sjuka och i vissa fall ganska snuskiga?) minnen. Ska bli en helg att minnas hoppas jag.

Men innan det blir helg ska man överleva en vecka i plugget. Den gyllene betongklump som skolan är belägrad i kommer ännu en vecka att ge mig cellskräck. Jag kommer dö på spanskan, svimma på ekonomin och önska jag pluggat mer och hata mig själv hemma för att jag skjutit upp samhällen. Livet leker. Jag har bestämt mig att ialla fall unna mig ett par snygga höööga skor som det ska strassas runt i i sommar. Nu ska jag ta tag i livet efter helgen och planera lite.

Och glöm inte, LOVE IS IN THE AIR! ♥

  
  

Ibland får man världens finaste mail och det är sånna saker som gör livet värt att leva

             Simons mail:            
                                     Haha 
                                    Jag älskar dig min lilla inmysade sak. Kyss på dig

När jag kom upp för en stund sen och skulle äta frukost möttes jag av min femåriga lillebror som fortfaranade kan vara lite trotsig och inte vilja bortsa tänderna. Jag försökte leka avskräckand exempel på vad som kan hända när man inte borstar tänderna och lekte tandlös gubbe. Då svarade Arvid bara med: "jag ska ha löständer när jag blir stor" Så bra gick det med jag med mina argument. Så nu sitter jag med min egna tandbortse i munnen och ska gå ut o kolla när han ska lära sig cykla utan stödhju. Sen blir det att jobba ett par timmar innan det är dags att plugga, något som det inte gick så bra med igår.

Faktiskt så tror jag att jag har lite svårt att leva i nuet, känns som jag alltid blickar framåt och längtar efter något så jag glömmer bort vad jag gör  just nu och vad jag har för tillfället. Så idag har jag försökt att bara ta det lugnt och njuta lite av vad mitt liv har att erbjuda. Idag blev det 3 mil på moppe och solning på farmors balkong. Igår följde jag nämligen med Amanda och Josefin till Grimslöv för att åka ut till Amandas stuga ett par stycken o grilla och ha oss. Tyvärr blev det inget med stugan, men vi tog oss ut till en badplats/camping och hade en mysig kväll vid vattnet. Tack för allt tjejer!

Sen så när jag kom hem efter åkt både moppe och buss så försökte jag ta tag i allt plugg som jag är expert på att skjuta upp. Men det var lördag, solen sken och det slogs värmerekord för i år. Vem klarar av att sitta inne med näsan i en bok om "juridiska problem"? Inte jag ialla fall, så det blev att dra på sig bikini och bre ut sig på farmors s.k soldäck. Lovely! Sen kände jag mig lätt friterad resten av dagen eftersom hela jag var insmörjd i cocosolja (hade ingen solkräm hemma, och jag vill inte bli kräfta... igen)

Idag har min lilla hjärna gått och tänkt på;
      Att vart man än vänder sig ska folk iväg på grillkvällar. Och det är ju inte konstigt, nu när man äntligen kan vara ute, umgås med kompisar utan att man behöver knö in sig hos folk eller fixa med lokaler hit och dit. jag vet inte vad det är, men sommargrillningar där humöret är på top, det slår det mesta.
     Och när jag tänker sommar så tänker jag öland. 25juni till 25 juli kommer jag tillbringa på ön, och det kommer bli många timmars job när jag väl är där, men jag lovar att det kommer spenderas mycket tid på att gå ut och äta, glassa på stranden, cykla ändlösa km mitt i natten och festa med alla sommarglada människor!
      Och när man drömt klart om öland kan man ägna resten av tiden åt att längta till seglingen med Atene, Tall Ships Race där några av världens störtsa seglafartyg kommer delta. 14 dagar kommer tillbringas ombord på båten och bäst av allt är att den där snygga killen från förra sommaren ska med, den där läckerbiten från Västerås. Han den där Simon. 14 dagar kanske inte låter så mycket, men när han och jag ses så är det ofta bara över helger, dvs ca 48h tillsammans. Fast vi har ju lyckats tillbringa stora delar av loven ihop som tur är. Så 2 veckor är för oss faktikst väldigt lång tid ihop. Få se hur många sommarkvällar utöver det vi kommer kunna spendera ihop.
       Så när man trånat och längtat efter sommaren ett bra tag kommer jag på att jag har en del härliga saker framför mig den kommande tiden också. Om en vecka så blir det en superhelg hos mormor där jag förmodligen kommer gå upp minst 2kg, träffa mamma på första gången sen v.10 och hon får träffa Victor för första gången sedan mellandagarna. Och helgen efter det är det VALBORG och då blir det Borås för min och Simons del. Vi satsar på årtes första dopp, kortege, träffa lite av mina gamla kompisar, grillning? och kanske nån överraskning...  Ska bli jättekul att åka tillbaka till Borås, har blivit lite lite med det på sistone.
       Så jag åker tillbaka på tisdagen 1 maj, men på torsdagen eller fredagen åker jag och Isabell tillbaka antingen till Borås eller Göteborg. För på söndagen är det dags att gå skratterapi i Borås. Jag kommer dö av skratt! Hoppas den helgen blir av.

Nu ringer telefonen och någon ska få natta mig. Ligger och slöar i sängen för tillfället så det känns aktuellt.
Sussa fint eller ha det bara så bra!
                                                        
                                                                                                                                       

                                                                                  ..nu har jag blivit hungrig också

Tårarna rinner och jag kan inte förstå vad som hänt riktigt. Kan inte fatta det alls. Jag vet om det, men förstår inte att det är på riktigt. Alla mina somrar sen jag var 2år har jag tillbringat på Öland, och sommaren -05 började jag mitt första jobb där. I glassbaren i Borgholm, och det var då jag lärde känna honom. Fredrik. En blond kille som var ett år äldre, bodde i Borgholm året runt. han var solbränd och hade lite band kring handlederna. Man såg honom ofta med sin skateboard. Vi lärde känna varandra men blev inte så värst tajta. Det blev jag inte med någon på jobbet den sommaren, det kom först året där på, alltså nu i somras -06. Men då jobbade inte Fredrik i disken längre, han hade slutat då, tyvärr. Men när man var ute på kvällarna så träffades man och man snackade. Såg man varann på stan så hälsade vi alltid. Jag kan inte påstå att vi var kompisar precis, men vi visste vilka vi var och umgicks till och från med andra.

Kl. 21:46:33 berättade Bea som jag jobbat med båda somrarna att Fredrik dött. Han dog för tre veckor sedan i Kalmar på en fest. Fredrik drunknade.

Jag kan inte fatta det. Han var liksom ett år äldre, skulle fyllt 18 i år. Drunkna, fatta vilken panik han måste känt. Jag kan inte sluta tänka på han mamma och pappa. Och på hans lillasyster. Jag är lillasyster... Det kunde drabbat vem som helst, det kan drabba vem som helst. Man vet liksom aldrig när livet kan ryckas ifrån en, eller någon man bryr sig om. Inte för att det är något jag tänker på, men jag har försäkt lägga till mig vanan att aldrig skiljas osams med någon, för man vet ju aldrig om det är en sista gång man ses eller hörs. Jag försöker berätta för människor runt omkring mig vad dom betyder för mig, hur mycket jag uppskattar dom. Sina föräldrar, syskon, kompisar, pojkvän, släkt, folk man kanske bara känner lite ytligt men ändå har ett visst tycke för.

Det känns inte alls länge sedan jag och mina kompisar från jobbat satt i somras i paken i Borgholm precis vid hamnen. Vi spelade kubb, träffade människor och hade det trevligt. Och han var också där. Det är nog det starkaste minnet från honom i somras. Han var liksom killen som alla verkade gilla, killen i centrum typ. Och nu finns han inte mer. Det kunde lika gärna varit ens bästa kompis, pojkvän eller storebror. Jag kan inte fatta det...

Nu sitter jag på balkongen i linne och jeanskjol och njuter av värmen. Hade dock kunnat njuta någe mer om man inte varit tvungen att plugga rättskunskap och svenska grammtik. Hade självklart varit trevligare med lite sällskap också. Som tur har jag lite kiwi och en chokladpeng som jag fått av ekonomi- och rättkunskapsläraren idag. Gott! Fast för tillfället har jag lite svårt att tänka på mat utan att tänka på bulimi. En tjej i 3an föreläste/hade temadag om ätstörningar i skolan idag. Hon hade det som projektarbete och förklarade att sedan hon gick i 8an hade hon lidit av bulimi, total överraskning för många. Skriver mer om det senare ikväll, nu så ska jag plugga och försöka må lite bra i solen och lyssna på musik.

Varma leenden värmer mer än solen! Puss

Jag känner väldigt blandade känslor nu. Första dagen efter påsklovet och det är väldigt tomt. Lite för tomt för att man inte ska kunna låta bli att tänka på det. Jag får alltid en mycket speciell känsla när jag kommer hem efter att ha varit iväg på någonting. Att komma hem efter något man gjort och sen är allt bara tyst och tomt. Speciellt sen jag flyttade hit till Hovmantorp från Borås. Ibland undrar jag fortfarande om det var rätt val. Vet inte om jag ångrar mig, men det känns som saker hade varit så mycket lättare om jag bott kvar. Nu känns det nästan för sent för att flytta tillbaka. För ett tag sen så bestämde jag mig för att stanna kvar här, kan ju inte ge upp.Tar tid att flytta 20 mil, byta familj, lämna sin mamma man bott ensam med i 9 år. Lämna alla kompisar man haft och delat vardagen med så länge man kan minnas. Bryta upp från allt det normala, lämna all trygghet. Byta stad till liten ort utanför Växjö där man inte känner någon. Sluta grundskolan och börja på gymnasiet. Och så ny pojkvän på det (som ibland känns som det enda stabila i mitt liv). Allt detta hände under en sommar. Jag känner mig fortfarandre rotlös och ganska förvirrad. Hoppas att allt blir lättare efter sommaren, för det tar ju tid att vänja sig, eller gör man det?Jag vet inte vad det är, eller jo, kanske, men jag har känt såhär efter varje lov sen jag flyttade i somras. Låt det gå över...


Nu är det ialla fall tisdag och skolan har börjat igen. På sett och vis var det väl lite skönt, men jag vet inte. Min tillvaro känns lite knäpp. Men men, lovet var över  förväntan. Jag hade blande funderingar över hur det skulle gå på lovet, speciellt efter att fått bekräftat att jag skulle bli ensam tjej tillsammans med 9 killar. Men det gick faktikst bra. Jag hade (tydligen) träffat alla förut, även om jag inte mindes några av dom. Det hade varit en grej att åka iväg med sina egna killkompisar, men nu var ju detta ett gäng jag inte är så tajta med. På torsdagen tog jag tåget vid lunchtid till Jönköping för att byta till bussen mot Stockholm för att sedan sätta mig på tåget till Västerås. ÄNTLIGEN efter 36 lååånga dagar fick jag se honom igen, min Simon. Önskar att jag kunde berätta för hela världen vad han betyder för mig. I bilen hem till honom blev jag matad med macka och sen på kvällen var jag lätt slut efter en 10h lång resa. En resa som var värd var värd varje sekund.

Nästa dag var det upp och gratta hans mamma och sen lägga och lata sig när dom andra åkte till jobb och skola. På kvällen invaderades ICA Maxi av oss som skulle till fjällen för inhandlande av mat. Det blev plattor av allt, hel katong nudlar, mängder beaneissås och massa annat. Allt gick åt förutom majonäsen och nudlarna. Förvånande? Nej, tror inte det. Nästa dag packades 3 bilar fulla och efter sisådär 6h var vi framme i Hede, Härjedalens stolthet. Vissa stunder undrade jag varför jag följt med och under veckan förklarade jag för några att jag faktikst aldrig bett om att få följa med. När jag möttes av typ 16 ölflak, engergiskt tv-spelande och mycket snack om hopp i backarna kände jag mig lite utanför då jag varken dricker öl, spelar tv-spel eller hoppar i backarna. Men vad gjorde det, trots några jag-är-matilsk-attacker blev veckan riktigt lyckad och när det var dags att lämna stugan på fredagen kände jag ändå ett visst vemod. Jag har ofta väldigt svårt att skiljas från diverse saker. Jag är riktigt nöjd med allt och det känns inte så tungt att jag har ett lån att betla igen hos pappa på 3000kr då jag själv fått bekosta hela resan.



Men bäst av allt var ändå dom sista dagarna ihop- ensam- med Simon. Vi behövde nog lite tid ihop efter att inte sett varandra på nästan 6 veckor. Hans familj var i Thailand och det var skönt att bara stra runt hema hos honom, ligga odch dega ihop i soffan framför tvn och prata goja. Ut och gå i vårsolen och njuta av varandras sällskap.

Nu sitter jag hemma, har just ätit middag med brorsan Victor som kom hem igår efter 3 månader i Thailand. Härligt att ha honom hemma igen tycker jag. Jag saknar faktiskt mina bröder. Oscar och Victor har jag inte träffat sen 27 december, då på farmors systers begravning. Få se när jag träffar Oscar, han har fullt upp med studierna och sitt liv i Uppsala. änner mig lite ledsen då jag sedan sportlovet sett fram emot en riktigt rolig helg med Sanna från stockholm. Hon skulle komma ner på tors, men efter att pratat i telefon har hon rapporerat om att hon ligger med 40graders feber i influensa, mycket, mycket tråkigt!! Hade sett fram emot att ha en mysigt helg med henne. Annars så hoppas jag att det blir en helg hos mormor nästa vecka med mamma och Victor. Och Sen så ÖNSKAR jag att Simon kan komma ner till Valborg. Nu har jag skrivit en massa så det vore vl ett under om någon orkar läsa allt. Nu ska jag packa upp allt från påskens resa och försöka städa iordning lite på mitt rum, få se hur mycket jag lyckas med. Landar säkert i telefon med någon, så sällskapssjuk som jag är nu.

Puss!