Filippas värld

Jag känner väldigt blandade känslor nu. Första dagen efter påsklovet och det är väldigt tomt. Lite för tomt för att man inte ska kunna låta bli att tänka på det. Jag får alltid en mycket speciell känsla när jag kommer hem efter att ha varit iväg på någonting. Att komma hem efter något man gjort och sen är allt bara tyst och tomt. Speciellt sen jag flyttade hit till Hovmantorp från Borås. Ibland undrar jag fortfarande om det var rätt val. Vet inte om jag ångrar mig, men det känns som saker hade varit så mycket lättare om jag bott kvar. Nu känns det nästan för sent för att flytta tillbaka. För ett tag sen så bestämde jag mig för att stanna kvar här, kan ju inte ge upp.Tar tid att flytta 20 mil, byta familj, lämna sin mamma man bott ensam med i 9 år. Lämna alla kompisar man haft och delat vardagen med så länge man kan minnas. Bryta upp från allt det normala, lämna all trygghet. Byta stad till liten ort utanför Växjö där man inte känner någon. Sluta grundskolan och börja på gymnasiet. Och så ny pojkvän på det (som ibland känns som det enda stabila i mitt liv). Allt detta hände under en sommar. Jag känner mig fortfarandre rotlös och ganska förvirrad. Hoppas att allt blir lättare efter sommaren, för det tar ju tid att vänja sig, eller gör man det?Jag vet inte vad det är, eller jo, kanske, men jag har känt såhär efter varje lov sen jag flyttade i somras. Låt det gå över...


Nu är det ialla fall tisdag och skolan har börjat igen. På sett och vis var det väl lite skönt, men jag vet inte. Min tillvaro känns lite knäpp. Men men, lovet var över  förväntan. Jag hade blande funderingar över hur det skulle gå på lovet, speciellt efter att fått bekräftat att jag skulle bli ensam tjej tillsammans med 9 killar. Men det gick faktikst bra. Jag hade (tydligen) träffat alla förut, även om jag inte mindes några av dom. Det hade varit en grej att åka iväg med sina egna killkompisar, men nu var ju detta ett gäng jag inte är så tajta med. På torsdagen tog jag tåget vid lunchtid till Jönköping för att byta till bussen mot Stockholm för att sedan sätta mig på tåget till Västerås. ÄNTLIGEN efter 36 lååånga dagar fick jag se honom igen, min Simon. Önskar att jag kunde berätta för hela världen vad han betyder för mig. I bilen hem till honom blev jag matad med macka och sen på kvällen var jag lätt slut efter en 10h lång resa. En resa som var värd var värd varje sekund.

Nästa dag var det upp och gratta hans mamma och sen lägga och lata sig när dom andra åkte till jobb och skola. På kvällen invaderades ICA Maxi av oss som skulle till fjällen för inhandlande av mat. Det blev plattor av allt, hel katong nudlar, mängder beaneissås och massa annat. Allt gick åt förutom majonäsen och nudlarna. Förvånande? Nej, tror inte det. Nästa dag packades 3 bilar fulla och efter sisådär 6h var vi framme i Hede, Härjedalens stolthet. Vissa stunder undrade jag varför jag följt med och under veckan förklarade jag för några att jag faktikst aldrig bett om att få följa med. När jag möttes av typ 16 ölflak, engergiskt tv-spelande och mycket snack om hopp i backarna kände jag mig lite utanför då jag varken dricker öl, spelar tv-spel eller hoppar i backarna. Men vad gjorde det, trots några jag-är-matilsk-attacker blev veckan riktigt lyckad och när det var dags att lämna stugan på fredagen kände jag ändå ett visst vemod. Jag har ofta väldigt svårt att skiljas från diverse saker. Jag är riktigt nöjd med allt och det känns inte så tungt att jag har ett lån att betla igen hos pappa på 3000kr då jag själv fått bekosta hela resan.



Men bäst av allt var ändå dom sista dagarna ihop- ensam- med Simon. Vi behövde nog lite tid ihop efter att inte sett varandra på nästan 6 veckor. Hans familj var i Thailand och det var skönt att bara stra runt hema hos honom, ligga odch dega ihop i soffan framför tvn och prata goja. Ut och gå i vårsolen och njuta av varandras sällskap.

Nu sitter jag hemma, har just ätit middag med brorsan Victor som kom hem igår efter 3 månader i Thailand. Härligt att ha honom hemma igen tycker jag. Jag saknar faktiskt mina bröder. Oscar och Victor har jag inte träffat sen 27 december, då på farmors systers begravning. Få se när jag träffar Oscar, han har fullt upp med studierna och sitt liv i Uppsala. änner mig lite ledsen då jag sedan sportlovet sett fram emot en riktigt rolig helg med Sanna från stockholm. Hon skulle komma ner på tors, men efter att pratat i telefon har hon rapporerat om att hon ligger med 40graders feber i influensa, mycket, mycket tråkigt!! Hade sett fram emot att ha en mysigt helg med henne. Annars så hoppas jag att det blir en helg hos mormor nästa vecka med mamma och Victor. Och Sen så ÖNSKAR jag att Simon kan komma ner till Valborg. Nu har jag skrivit en massa så det vore vl ett under om någon orkar läsa allt. Nu ska jag packa upp allt från påskens resa och försöka städa iordning lite på mitt rum, få se hur mycket jag lyckas med. Landar säkert i telefon med någon, så sällskapssjuk som jag är nu.

Puss!