Filippas värld

Helt sjukt. Jag brukar förtränga känslan mer och mer, har väl vant mig vid den efter så här lång tid. Men nu inser jag att det går inte att vänja sig. Jag saknar honom så jävla mycket att det är nästan så att tårarna tränger fram, men eftersom jag sitter på Martinas rum på internatet och pluggar så är det inte riktigt läga för att lipa en liten skvätt. Det känns bara tomt och jävligt ensamt utan honom. Det är liksom alltid något som saknas. En ständig tanken om hur det skulle vara om han var här, om han var med. Utåt så biter jag ihop men inom mig är det jämt en längtan jag fajtas med för att inte bryta ihop.

Älskling, Filippa utan Simon, det går bara inte helt enkelt.